Motivationen är bortblåst
Önska jag hade samma motivation till träning nu som hade i våras. Då hade jag ett mål, jag gymmade, gick eller sprang 5-6 gånger i veckan och jag njöt så gott som varje gång. Jag åt bra mat och höll mig undan från t.ex. alkohol osv.
Sen kom studenten (som va mitt mål) och efter det orkade jag inte vara så strikt längre, jag ville njuta av sommaren och inte känna dåligt samvete för vad jag åt eller hur mycket jag tränade. Ganska lättuträknat vad som hände: jag tappade träningen och kosthållningen helt, jag mådde dåligt över att jag gjort det samtidigt som jag visste att det inte fanns så stor anledning till att göra det. Mådde jag dåligt så åt jag värre saker = ond cirkel. Efter sommaren kom hösten som innehöll 5-6 dagars jobb per vecka vilket tog krafterna ur mig. Hade ingen ork varken före eller efter jobbet att utföra någon form av träning. I början av oktober flyttade jag till Canada och hade en grundtanke om att så fort jag hade settle down ordentligt skulle jag ta tag i både träning och kost. Ni som känner mig vet vad som hände och kan kanske räkna ut själv hur det gick med mitt mål. Det gick pissdåligt. De gånger jag va på gymmet eller va ute och gick njöt jag inte, det var bara en pina att ta sig igenom ett pass. Detta har fortsatt även om jag nu trivs bättre på det stället jag bor på nu. Jag har fått problem med benhinnorna och med skorna, vilket inte gör saken bättre och det finns inget gym jag kan ta mig till själv. Min enda riktiga chans är att träna här hemma i huset, vilket jag försöker göra ibland, men hemmaträning har aldrig varit min starka sida, jag bara fuskar...
Det värsta av allt är att jag inte njuter av träningen på samma sätt som jag gjort. Jag älskade att gå upp 6.30 en vanlig skoldag, sätta på mig löparskorna och ta en PW samtidigt som solen gick upp, komma tillbaka hem och strecha ute på altanen i solen och sen gå in och äta en bra näringsrik frulle. Men jag har svårt att njuta när jag får ont av att gå längre sträckor eller försöka mig på att springa...
Även det faktum att jag inte har fysik nog att springa längre sträckor än typ 1 km går mig på nerverna. Jag vill kunna springa en 5km-runda utan problem osv. och tro mig jag har försökt. I våras jobbade jag upp konditionen det bästa jag kunde, sprang olika intervaller, sprang med en kompis osv. MEN DET FUNKAR INTE! Jag kan bli så arg på mig själv för att min kropp inte varken är byggd för att springa eller har uthålligheten till det. Vad är problemet? Problemet är väll antagligen motivationen på ett eller annat sätt... Men då ifrågasätter jag den slutsatsen: Jag hade min livs bästa motivation (kondition också för den delen) i våras och jag försökte gång på gång att springa längre sträckor men det gick inte. Jag blir så arg, arg på mig själv och arg på andra som har lätt för att springa...
Jag hoppas att flytten tillbaka till Sverige om några veckor ska få mig på bättre humör kring träningen. Jag vill komma tillbaka till den träningsglädjen jag hade och försöka hitta ett nytt mål. Med tanke på mina resultat med löpningen känns mitt mål/min dröm om att kunna springa vårruset i maj 2015 väldigt vagt...
Jaha, inser nu att jag behöve få ut min ilska för träningen någon stans haha... Hoppas verkligen på en förbättring när jag kommer hem. Den som vill hjälpa mig är välkommen att höra av sig. (Av ni 2-3 personer som går in på den här lilla bloggen hahaha)
